Jag älskar att cykla. Jag vet inte vad det är, friheten kanske, och den sköna känslan av vinden i håret när man susar fram längs vägarna. Så fort barnen blivit så stora att de kunnat sitta hyggligt så har barnsitsen och den första enorma blå cykelhjälmen åkt fram och vi har börjat trampa runt i omgivningarna. Nu är det ju i och för sig inte alltid så harmoniska och avslappnade cykelturer eftersom Stor och Mellan cyklar själva och det kan ibland liknas mer vid en blandning av skräck, njutning och stundom något form av jordbruk. Det är inte alltid så lätt att hålla sig på cykelbanan när man är liten.
Jag gillar min cykel också. Det är en gammal hederlig tantmodell i ny tappning, och det passar mig så himla bra. Och alltid hjälm på. Jag är lite stolt över det faktiskt, för det är ju fortfarande långt ifrån alla som tycker att det är självklart. Allra värst är det nog med de som är supernoga med att barnen ska ha störtkruka men vägrar själva. Tänk om man kör omkull mitt i gatan? Vem ska hjälpa det fastspända hjälmförsedda barnet om man själv har slagit i huvudet? Det ger mig rysningar. Nej, hjälm på. Bums!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar