I want to ride my bicycle

Jag älskar att cykla. Jag vet inte vad det är, friheten kanske, och den sköna känslan av vinden i håret när man susar fram längs vägarna. Så fort barnen blivit så stora att de kunnat sitta hyggligt så har barnsitsen och den första enorma blå cykelhjälmen åkt fram och vi har börjat trampa runt i omgivningarna. Nu är det ju i och för sig inte alltid så harmoniska och avslappnade cykelturer eftersom Stor och Mellan cyklar själva och det kan ibland liknas mer vid en blandning av skräck, njutning och stundom något form av jordbruk. Det är inte alltid så lätt att hålla sig på cykelbanan när man är liten.

Jag gillar min cykel också. Det är en gammal hederlig tantmodell i ny tappning, och det passar mig så himla bra. Och alltid hjälm på. Jag är lite stolt över det faktiskt, för det är ju fortfarande långt ifrån alla som tycker att det är självklart. Allra värst är det nog med de som är supernoga med att barnen ska ha störtkruka men vägrar själva. Tänk om man kör omkull mitt i gatan? Vem ska hjälpa det fastspända hjälmförsedda barnet om man själv har slagit i huvudet? Det ger mig rysningar. Nej, hjälm på. Bums!

Tävlingsmani

Jag har fått ett nytt intresse. Det stavas tävlingsmani. Tävling är ju alltid lite spännande, men nu har det blivit en sport att vara med i alla möjliga tävlingar och utlottningar. Hittills har jag inte vunnit en enda gång, men jag är helt övertygad om att min tid kommer. Just nu hoppas jag starkt på en spa-helg eller kanske en flytväst. Båda är ju bra, liksom.

Späckat schema

Tillvaron som mammaledig kan tyckas märklig ibland. Rätt ofta, faktiskt. Just nu handlar det om hur mycket aktiviteter som är inskrivna i almanackan. Det konstiga är att under vissa perioder händer ingenting alls, förutom allt det där vanliga som man liksom ändå bara gör med autopiloten inkopplad. Man blir till och med lite uttråkad. Men sen! Då händer det hur mycket som helst på en gång, och familjens kalender ser ut som en mycket upptagen företagsledares. Det är städdagar och idrottsdagar och bondgårdsbesök och dagisutflykter och läkarkontroller och kalas (egna och andras) och konserter och dansuppvisningar och avslutningar och matsäckar hit och dit. Just nu är det också simskola varje vardag. Man tycker att det borde göra barnen tröttare. Det gör det inte. Däremot gör det mammor och pappor mycket tröttare. Men tänk så skönt att somna ovaggad på kvällarna!

Att vara fäst vid något

Häftmassa är praktiskt och bra på många sätt. Enligt förpackningen kan man återanvända den, och då ska den rullas av från underlaget. Det funkar inte när häftmassan sitter fastkletad under en liten sko i storlek 21. Trust me, jag vet.

För övrigt är det en riktig prutt-dag idag. Jag har bara lust att skita i allt och lägga mig under täcket med en bra bok. Men eftersom det inte lär hända så är det bara att kämpa på. Keep up the good work!

Simskolestart

Idag har Stor börjat på intensivsimskola. Han har gått på vattenlek tidigare, men sen har det liksom inte blivit av med simskola. Vi åker och badar ibland (alldeles för sällan...) och han har lärt sig simma litegrann, men nu kör vi järnet! Nu är det simskola varje vardag i 2,5 vecka, så totalt 13 gånger på väldigt kort tid. Det blir nog bra. Jag hoppas att han lär sig simma ordentligt så kan vi träna själva sen. Det är viktigt att kunna simma.

Det kändes också otroligt härligt att se att min lilla stora gosse, som tidigare i sitt liv varit SÅ orolig och rädd av sig, nu slängde sig i bassängen helt utan betänkligheter. En sån lättnad för en hönsig mamma!

Den stora kalasinvasionen

Våren måste utan undantag vara det mest kalasrika årstiden! Inbjudningarna står som spön i backen, och nästan varje helg är det nya små födelsedagsbarn som ska firas. Det är ett väldigt letande efter lämpliga presenter (jag måste försöka lägga upp ett litet lager med bra grejer så man slipper ränna i affärer varje vecka!) och fixande med åtminstone halvfina kläder och tvättning av små ansikten och förväntningar och pirr i magen. Kalas är spännande. Särskilt för Mellan, det här är hans första riktiga kalas-säsong. När man är snart 5 år så är man inte alltid så kaxig heller, så mamma får också följa med på ett och annat firande.

Vi har dessutom ett alldeles eget födelsedagsbarn i maj, så om knappt 2 veckor är det dags för 7-årskalas. 7 år! Jag svimmar. Han var ju en bebis nyss! Men 7-åringar är inga småttingar längre, så nu är planeringen igång för fullt för skattjakt och godispåsar och glass-strutar och allt vad det är. Tur att man har fantasi och en väl utvecklad pysselådra!

Chokladbollar till tusen

Nä okej, inte till tusen, men i alla fall 100 stycken. I helgen har storsonens fotbollslag haft poolspel och jag tog på mig att göra chokladbollar. Det var dessutom strålande sol och massor med folk, så det blev en toppendag!

Den största stoltheten

Visst får man vara äckligt stolt över sina barn? För fast de driver mig till vansinne ibland (ofta) så svämmar hjärtat över varenda dag för att de är så fina. Med sina kluriga funderingar, sina obetalbara kommentarer, sin syskonkärlek, sina härliga skratt och busiga upptåg. Och även om det testas och trotsas hejvilt på hemmaplan emellanåt så får man ju någon slags bekräftelse på att man gör något rätt när dagis- och skolpersonal bara öser beröm över de små liven. Det är skönt att höra.

Som min kloka pappa sa om barnuppfostran: På hemmaplan gör man grovjobbet, på bortaplan cashar man hem.

Så sant.

Fotbollsträning

Stor tränar fotboll på lördagar. Jag tycker att sport i allmänhet är ganska oupphetsande, och fotboll hör inte till undantagen. Men sån här fotboll för pojkar i mindre format är faktiskt riktigt rolig att titta på. Jag inser att jag har en liten sportfåne inuti som jag hittills har gömt undan väl, och jag blir både arg och glad och uppspelt och börjar nästan fatta vilka regler som finns och vad hörna och inkast är. Intressant.

Dessutom är de bara för söta. 17 stycken 7-åringar med myror i byxorna, som springer som en bisvärm efter bollen och som börjar gråta när de släpper in ett mål. Och det är något rörande över det hela när målvakten springer till domaren och ber om hjälp med att knyta skorna.

Jag ser redan fram emot nästa lördag.

Shoppingfri månad

Jag shoppar inte den här månaden. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men när man är föräldraledig och har en massa tid att slå ihjäl (när man inte diskar och tvättar och lagar mat och städar och snyter barn då...), då hamnar man (läs: jag) rätt ofta på ställen där det finns butiker med trevliga saker. Är man dessutom hyggligt intresserad av både inredning och kläder och skor till sig själv och barnen, då kan det bli farligt. Och dyrt.

Alltså bestämde jag mig för att jag behövde avgiftas. Maken trodde att jag skulle klara max 5 dagar, men jag har minsann visat honom! Idag är det den 25:e och jag har inte shoppat sen den 1:a april. Det känns väldigt bra. Kanske gör det ingen skillnad i det långa loppet, men det känns bra att bryta, att stanna och tänka efter lite mer, att sysselsätta sig med annat än konsumtion och tankar på konsumtion. Det känns också bra ur miljösynpunkt, att veta att man gör åtminstone något för att inte bidra till det hysteriska köpandet som hela samhället går ut på.

Jag har också insett att jag har ganska mycket i min garderob. Inte en enda gång har jag behövt gå ut naken. Jag har inte varit grinigare än annars, jag har inte haft tråkigare heller. Jag har helt enkelt klarat mig rätt bra utan att shoppa.

Men nu på sluttampen så är prövningarna hårda. Jag är en riktig sucker för rabattkuponger, och nu bara drösar det ner sådana i brevlådan. Morgontidningen kryllar av annonser med erbjudanden och billigheter och det är tufft. Jag gillar att fynda. Halva reapriset är bäst!

Det är 5 dagar kvar nu. Undrar om jag kommer att bli precis som vanligt då?

Fredagskväll

Fredagar är viktiga dagar. Visserligen är alla trötta efter veckans vedermödor, men vissa ritualer måste man ändå hålla på. God mat (även om Stor och Mellan ropade "vad är det häääär" och rynkade på näsan åt mina snyggt upplagda sockerärter), och sen mys i soffan med chips och nåt trevligt tv-program. Tyvärr så är ju Let´s Dance slut för säsongen, för det är annars en storfavorit här hemma. Det är bara Maken som suckar djupt och smiter upp och lägger sig och tittar på tv:n i sovrummet så fort han får chansen. Nu får vi istället hålla till godo med Talang hundratjugoåtta, som barnen döpt om det till.

Till fredagsritualen hör också att Liten och Mellan nästan somnar i soffan och får följa med Maken upp och ligga i vår säng och gosa. Sen är det bara jag och Stor kvar. Varje fredag. Maken somnar nämligen också 99 gånger av 100 och så får jag ruska liv i honom när jag vill gå och lägga mig, eftersom han envisas med att lägga sig på min sida.

Jag har sytt idag också. Det blev en randig väska a la strandmodell, med supersmarta remmar så att man kan hänga den på barnvagnen. Bilder kommer!

Man vet att man har småbarn när...

... en plastleopard vaktar toaletten när man kommer upp på morgonen
... man blir väckt klockan 07.00 och tänker "Å! Sovmorgon!"
... man försöker söva en limpa och två liter mjölk genom att dra kundvagnen taktfast fram och tillbaka på Ica
... man känner sig ensam när man får gå själv på toaletten
... man suckar av lättnad när de äntligen somnar, och sen vill man bara väcka dem för att få krama och pussa på dem!

Bättre sent än aldrig!

Det här borde jag ha gjort för länge sen. Idag känns som en bra dag att börja. Sol, värme, vår. Och falukorv och makaroner till lunch, men det låtsas vi inte om.

Jag vet inte riktigt vad det kommer att bli av det hela heller. Kanske någon slags ventil, avkoppling, rentav ett nöje.

Jag tror att det kommer att bli bra. Väl mött!