I want to ride my bicycle

Jag älskar att cykla. Jag vet inte vad det är, friheten kanske, och den sköna känslan av vinden i håret när man susar fram längs vägarna. Så fort barnen blivit så stora att de kunnat sitta hyggligt så har barnsitsen och den första enorma blå cykelhjälmen åkt fram och vi har börjat trampa runt i omgivningarna. Nu är det ju i och för sig inte alltid så harmoniska och avslappnade cykelturer eftersom Stor och Mellan cyklar själva och det kan ibland liknas mer vid en blandning av skräck, njutning och stundom något form av jordbruk. Det är inte alltid så lätt att hålla sig på cykelbanan när man är liten.

Jag gillar min cykel också. Det är en gammal hederlig tantmodell i ny tappning, och det passar mig så himla bra. Och alltid hjälm på. Jag är lite stolt över det faktiskt, för det är ju fortfarande långt ifrån alla som tycker att det är självklart. Allra värst är det nog med de som är supernoga med att barnen ska ha störtkruka men vägrar själva. Tänk om man kör omkull mitt i gatan? Vem ska hjälpa det fastspända hjälmförsedda barnet om man själv har slagit i huvudet? Det ger mig rysningar. Nej, hjälm på. Bums!

Tävlingsmani

Jag har fått ett nytt intresse. Det stavas tävlingsmani. Tävling är ju alltid lite spännande, men nu har det blivit en sport att vara med i alla möjliga tävlingar och utlottningar. Hittills har jag inte vunnit en enda gång, men jag är helt övertygad om att min tid kommer. Just nu hoppas jag starkt på en spa-helg eller kanske en flytväst. Båda är ju bra, liksom.

Späckat schema

Tillvaron som mammaledig kan tyckas märklig ibland. Rätt ofta, faktiskt. Just nu handlar det om hur mycket aktiviteter som är inskrivna i almanackan. Det konstiga är att under vissa perioder händer ingenting alls, förutom allt det där vanliga som man liksom ändå bara gör med autopiloten inkopplad. Man blir till och med lite uttråkad. Men sen! Då händer det hur mycket som helst på en gång, och familjens kalender ser ut som en mycket upptagen företagsledares. Det är städdagar och idrottsdagar och bondgårdsbesök och dagisutflykter och läkarkontroller och kalas (egna och andras) och konserter och dansuppvisningar och avslutningar och matsäckar hit och dit. Just nu är det också simskola varje vardag. Man tycker att det borde göra barnen tröttare. Det gör det inte. Däremot gör det mammor och pappor mycket tröttare. Men tänk så skönt att somna ovaggad på kvällarna!

Att vara fäst vid något

Häftmassa är praktiskt och bra på många sätt. Enligt förpackningen kan man återanvända den, och då ska den rullas av från underlaget. Det funkar inte när häftmassan sitter fastkletad under en liten sko i storlek 21. Trust me, jag vet.

För övrigt är det en riktig prutt-dag idag. Jag har bara lust att skita i allt och lägga mig under täcket med en bra bok. Men eftersom det inte lär hända så är det bara att kämpa på. Keep up the good work!

Simskolestart

Idag har Stor börjat på intensivsimskola. Han har gått på vattenlek tidigare, men sen har det liksom inte blivit av med simskola. Vi åker och badar ibland (alldeles för sällan...) och han har lärt sig simma litegrann, men nu kör vi järnet! Nu är det simskola varje vardag i 2,5 vecka, så totalt 13 gånger på väldigt kort tid. Det blir nog bra. Jag hoppas att han lär sig simma ordentligt så kan vi träna själva sen. Det är viktigt att kunna simma.

Det kändes också otroligt härligt att se att min lilla stora gosse, som tidigare i sitt liv varit SÅ orolig och rädd av sig, nu slängde sig i bassängen helt utan betänkligheter. En sån lättnad för en hönsig mamma!

Den stora kalasinvasionen

Våren måste utan undantag vara det mest kalasrika årstiden! Inbjudningarna står som spön i backen, och nästan varje helg är det nya små födelsedagsbarn som ska firas. Det är ett väldigt letande efter lämpliga presenter (jag måste försöka lägga upp ett litet lager med bra grejer så man slipper ränna i affärer varje vecka!) och fixande med åtminstone halvfina kläder och tvättning av små ansikten och förväntningar och pirr i magen. Kalas är spännande. Särskilt för Mellan, det här är hans första riktiga kalas-säsong. När man är snart 5 år så är man inte alltid så kaxig heller, så mamma får också följa med på ett och annat firande.

Vi har dessutom ett alldeles eget födelsedagsbarn i maj, så om knappt 2 veckor är det dags för 7-årskalas. 7 år! Jag svimmar. Han var ju en bebis nyss! Men 7-åringar är inga småttingar längre, så nu är planeringen igång för fullt för skattjakt och godispåsar och glass-strutar och allt vad det är. Tur att man har fantasi och en väl utvecklad pysselådra!

Chokladbollar till tusen

Nä okej, inte till tusen, men i alla fall 100 stycken. I helgen har storsonens fotbollslag haft poolspel och jag tog på mig att göra chokladbollar. Det var dessutom strålande sol och massor med folk, så det blev en toppendag!